Liv och E lär känna varandra. De var så himla söta där de var på golvet och verkligen interagerade med varandra. Tur att jag hade min kamera med!
De dagar vi träffas är verkligen en energiinjektion för mig. Det är så otvunget och mysigt. Jag tycker så mycket om de här människorna. I en drömvärld hade vi haft våran fina nya lägenhet i det huset med de grannarna. De grannar vi har nu är säkert jättetrevliga men vi känner dem ju inte. På gamla adressen visste jag vad alla hette och i vilken lägenhet de bodde. Sånt trodde jag inte hände i huvudstaden. På en liten ort, visst, men inte här. Ack vad jag bedrog mig. Det kanske inte är jättevanligt förekommande. Det känns tur att jag hade fel...
Det här inlägget kom i grevens tid. Bea håller på att hinna upp mig i antal... (Nej då, ingen prestige i det här då-ingen alls :o) )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar